Åh, kan inte förstå att de ska glömmas bort att bloggas på detta viset! Ajjabajja.

Livet på soldatvägen rullar iallafall på såhär innan julen knackar på. Jag och Izak har, än sålänge, lyckats hålla oss (honom) i trim under dagarna nu när öppnaförskolan har jul lov ända fram tills vecka två. Men förstår ni att vecka två då har Izak förhoppningsvis börjat på dagis, nääej! Förskola heter de va? (Jag kommer alltid säga dagis). Jag håller på att jaga ihjäl stackars rektorn på de dagis vi sökt då jag gärna vill ha ett svar innan julen, så...första kontakten med barnomsorgen i Sollefteå, icke godkänt!! Det nekas, svaras inte och trots röstmedelande rings det inte upp. Sånt kan jag blir galen på faktiskt! Ja, jag tänker då jaga vidare i morgon om jag inte får ett samtal på morgonen, vilket jag inte lär få då de är luciamorgon imorgon. Ååååh, dra mig på en liten pinnevagn!

Och om man inte ska prata dagis problem så kan vi prata om izaks utveckling som efter en skit period bara small till. Han hat kommit på många nya ljud, han nickar eller skakar på huvudet i helt rätt syfte vid vissa frågor, han klättrar där man kan och inte kan klättra, han har börjat GÅ på riktigt utan hjälp. My god, de var verkligen på tiden att han kom över den tröskeln för hujedamig vad han börja bli en tungklump! Sen gör han ju en massa mer också men detta är de som är just nu.

Nu ska jag njuta av en lussebulle som är min last när de vankas jul, förbannat! Sen ska jag titta på underbaraste och bästa serien i hela världen, Greys! De är kärlek de.