Det är konstigt att något ganska väntat kan slå ut en

hel familj ändå. Det är också konstigt hur orättvist det

helt plötsligt känns att ens farhågor verkligen är sann.

När något man inte kan ta på slår till, för var kan man

egentligen göra åt det denna gång. Hur ska man kunna

klara av att "vänta och se", för jag vet ju att det är

det vi kommer få göra denna gång. Sånt har jag svårt

att acceptera, väldigt svårt. Alla vet vad det går ut på,

och jag har sett det förr men på helt andra villkor.

Det är ingenting jag önskar min värsta fiende ens en

gång, och nu är det mitt i bland oss. Och denna gång

kommer inget solsken, förbannat!

Nu ska jag super dammsuga soffan och sängen.

Hålla en tumme eller fler på att en sak iallafall

gå min väg denna vecka. Håll en ni med, för mig.

Efter dammsugning ska jag dö i soffan efter en

vaken timme i morse är jag trött, sådär äckligt trött.

PS. Jag älskar min Morgan stjärnstopp.

Han vet inte om att han agerar trygghet så det

bara sjunger om det! Han vet inte hur mycket

han gör för mig bara av att finnas i mina tankar.

Han kommer aldrig fatta hur han får mig att

andas bara av att hålla om mig. Jag har hittat

min livskamrat och är lyckligast i världen! DS.

Dig kommer jag älska tills

mitt hjärtat slutar att slå och lite till!