Dessa dagar har varit bland de sämsta i mitt liv, om inte på toppen

av den sämsta listan. Läget är knappast under kontroll och gråten

sitter i halsen tjugofyra sju, alla hormoner hjälper knappast till.

Det är nämligen så att Mini nu mera bor i himlen och kvar här hos

oss vart det en stor tomhet hemma. Inte nog med det saknas det

nu en del av mitt hjärta som hon tog med sig dit upp. Jag vet att

detta är för hennes bästa, nu slipper hon stressa och vakta stup

i ett. Men fy för fan vad jobbigt det är!! Hon har alltid varit där

för mig, och nu kommer hon inte ens och tröstar en när jag är så

äckligt ledsen. Inga tassar mot golvet, inget skäll när det är ljud

i trappuppgången, ingen som smyger upp i sängen, ingenting.

Bara massa fina (och mindre fina) minnen som jag aldrig ska

glömma! Älskade älskade jycke, du bor i våra hjärtan för evigt!

Matte och husse älskar dig, och det vet du, det sa jag.

Jag skriver detta här och nu så slipper jag prata om det så mycket,

nu vet ni att mitt liv är lite upp och ned för tillfället.

För att prata om fina saker så har vi gått in i vecka 25 vad gäller

Sparven och dessutom fått kännt huvud /stjärt (?) 

Den buffar omkring och sparkar riktigt rejält i magen så t.om

mormor har fått känt, det är häftigt. Vi har fått barnvagnen och

vi kunde inte bli mer nöjd över den! På Måndag besöker vi

Barnmorskan och lyssnar på sparvens lill hjärta, jag längtar.

Så i all sorg finns lite glitter och ljus i slutet av tunneln.

Och i slutändan finns det massor med glitter och ljus, men

usch så svårt det är att tänka så för tillfället.