Andra dagen hemma (igår) gick prima, snacka om att det är skönt att vara

hemma med sin alldeles egna familj. Izak är fortfarande så himla snäll och

har gråtit riktigt (sen första dagen) två gånger i sitt liv. Igår kväll var första

riktiga vrålen, jag råkade nämligen vara på toaletten och borsta tänder

medans han vart akut hungrig. Så mjölkmaskinen som man börjar bli fick

man skynda till undsättning då det inte dög med pappan. Och vips så var

allt frid och fröjd igen, iallafall en halvtimme, härliga unge!

Efter en måltid till och lite ersättning var lillen nöjd som bara den, han

slocknade i spjälsängen vid halv två och vaknade kvart i sex, underbart!

Efter lite käk så var det pappa tid som behövdes och behövs fortfarande

tydligen då dom båda sussar sött, sötare än sötast. Jag går sönder!!!

Hur i hela fridens dagar är det möjligt att älska någon som man inte ens

känner riktigt så in i helvetes mycket. Någon man helt plötsligt får helt

gratis ifrån ett sjukhus besök. Ja, alla nyblivna mamma tankar slår slint

i skallen på mig rätt vad det är. Då börjar jag lite lätt förstå vad som

faktiskt har hänt oss, livets mest underbaraste, häftigaste, band knytande,

kraftigaste, fränaste sak. Och detta är fan bara början! Lovely.

Jag ska skriva om dagen det någon vacker dag, jag orkar dock

inte riktigt nu. Nu ska jag peta i mig frukost innan magen faller isär,

och dessutom innan Izak vaknar och ska ha mat på-en-gång.