Käre värld, varför finns getingar!? I söndags fick vi ovälkommet besök i form av en sån där satans gul/svart flygande, stickande sak mitt i frukosten. Jag skulle fly fältet och dra fram min ena fot som jag så skönt gömt under det andra benet i soffan men det gick inte så smidigt som jag trott. Jag dunka i foten i bordet med en kraft jag inte visste jag hade och svimma nästan av smärta! Jag grät, jag kommer inte ens ihåg när jag grät av smärta senast, jo förresten de gör jag visst! De var då jag var gravid och Izak höll på att böka i magen, då grät jag av smärta. Ja iallafall, det vart ingen flykt det vart gråt anfall i soffan i flertal minuter, min kära karl fick därför ta sig an geting dödandet. Efter lite samling av känslor for den onda tån upp i högläge i hopp om att smärtan skulle ge upp. Efter en timme och några fler tårar tog jag två Alvedon, men vafan inte vart de så hemskt mycket bättre inte! så om jag får själv diagniostisera mig själv utan hjälp så tror jag (och är skapligt övertygad) att den är bruten. Den är lite blå, lite svullen och stel som en pinne. Jag har inte kunnat gått riktigt på foten sen i söndags och idag känns den så himla stasad, skönT! Så därför är jag överlycklig över att hösten kommer och getings jävlarna somnar, helst hade dom kunnat dö ut. Å andra sidan får jag ju såklart skylla mig själv för de där var väl höjden av onödighet och klatighet men gjort är gjort. Så här ligger jag med foten i hög läge och förbarmar mig!

Nu vaknar min lilla älskling, plikten kallar!