Så 2011, vad har det året bjudit på?

En massor med kärlek, stora beslut, enorm sorg och extrem lycka och en

känsla av att äntligen hittat sin plats här i livet samt bildandet av min familj.

Året började bra med jobb och inga problem i världen.

I Mars fick vi plus på stickan, eller snarare fyra stickor, den kvällen glömmer jag

aldrig. Lyckan som slog mig i magen jag grät, skakade av lycka samtidigt som jag

blev livrädd, för tänk om pluset ljög eller än värre att det skulle hända något med

fostret. Efter den dagen svävade man på moln i sin egna bubbla, trots enormt

illamående som sedan övergick till satans foglossning. (som fortfarande existerar).

Mitt i all glädje insåg vi att vi var tvungen att gör den svåraste offringen jag någonsin

gjort, och enda hoppas jag, vi var tvungen att skicka Mini till hundhimlen.

Den dagen glömmer jag heller aldrig! Jag kan inte komma på att jag gråtit för någon

så mycket som för henne, min älskade Minigris. Det var en av de värsta dagarna i

mitt liv om inte den värsta! Jag saknar henne så det gör ont i hjärtat på mig och

gråter fortfarande floder ibland när det kommer över mig att hon faktiskt inte är

på planeten jorden längre och vi inte kan hämta upp henne från någon hundvakt.

Hela min sommar gick åt att tänka på henne, än om jag bara gjorde det i smyg

ibland för att inte påverka min omgivning med grin. Och helt huxflux kom hösten

och med hösten kom November och närmare bestämt den andra November gick

(nästan) all min sorg över till en enorm glädje. Izak kom till jorden efter nio timmar

med värkar och familjen Wallinder/Persson var skapt bara sådär. Mamma, pappa, barn.

Det var då jag fann mig själv fullt ut, jag är Izaks mamma och kan inte förstå vad

jag gjort i mitt liv innan han kom, älskade underbara unge!

Imorgon är Izak hela två månader och jag förstår inte vart tiden har tagit vägen.

Annat som året har bjudit på är; lycka med mina underbara vänner,

jobb på bästaste avdelningen, en iphone i mina ägor, skratt, många kräftor

vid kräftfisket, smärta tack vare foglossningar, ett års firande med mitt hjärta,

sjukdoms besked inom släkten, 30kilo plus och än bara 16 ner, skratt, tårar och kärlek.

Så vad detta år har att bjuda på är jag mycket nyfiken på.

Vad som än händer så har jag redan allt jag någonsin önskat mig,

jag har mina drömmars man som är mitt liv och luften jag andas

och han som kompleterar mig till fullo. Plus att jag nu har min son

som gör mig helare än någonsin. Så äkta kärlek existerar verkligen!

Nytt år, ny dag och nya möjligheter.

Går dagen spenderade vi med middag hos mamma och Peder för att fira käre

mormor på 70års dagen, hon fick ha prinsesskrona på sig och var riktigt tjusig.

Hon vart (som vanligt) alldeles för rörd och grät minst sex gånger och var

nog gladaste bruden i stan, för så såg det ut. Peder hade överträffat sig själv

med smördegsinbakad oxfilé, my gosh vad gott det var! Han är duktig den där.

Efter två koppar kaffe, faktiskt dom första kopparna på lääänge eftersom jag

inte druckit kaffe sen jag vart gravid för det har både luktat och smakat blä,

så började vi tänka på refrängen. Så jag och mina älskade älskade grabbar

begav oss hem till vårat, Izak fick pyjamas och mat sedan var det bums i säng.

Han grejade på med det vanliga innan somningsdags, prata, sparka av täcket

och sist men inte minst suga på hela handen. Helvete! Det ser ut som att vi

har fått en tummsugare på halsen, något jag inte alls är intresserad av.

Jag försöker verkligen att skynda mig dit med tutten när jag ser att handen

är på väg in i munnen iallafall dag tid, men ser ni att tutten är inte alls lika god.

Och dessutom får han ingen tutte på natten för då skulle han aldrig få någon

ro i kroppen stackarn, men handen verkar göra att man somna gott.

Han får checka in på nån slags detox sedan som gör att han glömmer att han

har en tumme och en hel hand och ta emot tutten stället. Eller hur gör man?

När klockan slog tolv stod vi ute på ballkongen och kika på fyverkerier och

slagsmål, trevligt sätt att fira in det nya året (alltså för dom). Tur dom hann

önska varandra ett gott nytt år först iallafall! Nog för att jag inte vet vad

det hela handlade om men jag kan ju tycka att det är fasligt onödigt att

slåss och att till och med komma bakifrån med tillhyggen, det är ju fegt.

Och som toppen på moset slåss inför sina barn, är inte det lite tokigt?

Jag skulle aldrig få för mig att slåss inför Izak, jag skulle inte heller få för

mig att slå någon annan med en flaska i bakhuvudet. Jag skulle nog inte

få för mig att slåss överhuvudtaget. Tur att det finns myndigheter som

tar tag i sånadär saker och reder ut dom, synd att folk inte tar såna myndigheter

på allvar och fortsätter slåss lika idiotiskt. Oj ne, nu ska jag inte snöa in på

detta! Vill folk slåss så varsågod, men det gör ont i själen när man vet av

erfarenhet hur många barn som far illa av allt våld (och självklart blandat med

en aningens alkohol i vissa fall), usch och fy! Jag kan lova er att Izak ska slippa

växa upp med det jag vuxit upp med, han ska få den bästa uppväxten jag/vi kan ge honom!

Måste bara säga efter denna lilla utsvävning att min nyårsafton var helt perfekt,

god mat, gott sällskap och en underbar familj och släkt.

Vi igår.

Sådär ja, då fick jag spy av mig lite.

Nu ska jag läsa lite bloggar och invänta mitt hjärta som är ute i skogen

och jagar hare i kylan. Hoppas det inte blåser där som det gör här för

då är det säkerligen skit kallt, iallafall enligt mitt tycke. Men jag fryser

ju bara jag sitter här inne i plus graderna jag. Ikväll blir det mys kväll!