Redan Torsdag vilket betyder att det är på pricken en vecka

kvar tills due date och att vi imorgon går in i vecka 40.

Jag hade så gärna börja få värkar NU och klämma ut den NU

och slippa ha ont i mina fogar framöver. För nu gott folk är

det verkligen på bristnings gränsen vad gäller mitt tålamod

av smärta! Mitt tålamod vad gäller att inte kunna använda

min kropp som jag vill är också mer än nådd. Var eviga

morgon (och resten av dagen) förbannar jag tjocka människor!

Hur fan kan man tillåta sig själv att må på detta vis?! Och hur

kan man tillåta sig själv att inte kunna göra det man vill, inte

kunna snurra runt i sängen utan att bli anfådd, knappt nå ens

med skohorn när man ska ta på skorna, inte kunna raka sina

egna ben, inte se sina egna fötter, jag kan göra listan lång!

Jag kan bara inte förstå hur man tänker! Jag har aldrig känt

mig så här stor, ever, och jag hoppas att jag aldrig mer

behöver göra det heller. (förutom när det är dags för nästa

bebis, men det blir då det). För att inte tala om smärtan man

drar på sig i sin stackars kropp, ryggen, fötterna, lederna

ja tamigfan på de flesta ställen får man ont.

Jag längtar verkligen efter att få tillbaka min kropp, sen att

det inte blir över en natt det fattar ju jag med. Men bara

vetskapen att jag slipper leva såhär resten av mitt liv är

fan en underbar känsla. Minst timmar till och max 3 veckor

kommer jag konka runt på det mest underbara vi har skapat,

men det är banne mig inte gratis. Jag hoppas att Lövet har

rätt och att bebis kommer imorgon på hennes födelsedag.

(Tro inte att jag är tjurig över att jag är gravid, jag är bara

less på alla dessa plus kilon. Skulle tro att de flesta gravida

fattar vad jag skriver om. Detta är det bästa jag kommer ha

gjort, och det jag kommer vara stoltast över, men det är bara

en aningens tung ibland förstår ni).