Några punkter kan jag pricka av från dagens lista, för jag fick sova en timme

i soffan, jag har inte speciellt ont så vida jag sitter still och när jag inte har

förvärkar. Därav har jag inte behövt gråta än heller, inte ens för att jag har

hormonerna utanpå skinnet, härligt! Diska tänkte jag göra precis nu innan

One tree hill börjar. Sen ska jag äta en bulle och en (eller sju) pepparkakor,

vi bakade nämligen bullar igår och råkade köpa pepparkakor. Göttans!

Vi gick t.om en promenad till MM igår i förhoppning om att något kanske

ville kika ut, men ack så vi bedrog oss. Kanske ett till försök idag?

Det känns väldigt konstigt nu att inte veta för fem ören när saker

ska ske, inte för att vi har vetat det innan heller. Men innan hade vi

27.de att gå efter och nu finns inget datum längre. Förutom besöket

på spec mvc på Torsdag, det ser jag fram emot. Helt plötsligt så känns

det som att bebisen inte ska komma alls, men vi ska få se den på

Torsdag på ultraljud. Knäppt i know! Jag har liksom gett upp, jag är

inte det minsta stressad, orolig, spänd, ja ni vet allt det som ni nära

och kära är. Det enda jag är det är less på tillvaron, men det har ni redan fattat.

Jag lääääängtar tills mitt hjärta kommer hem för dagen.

Att man kan älska en annan människa så mycket som jag

älskar honom, det trodde jag inte att man kunde.  

Ny vecka, inga nya tag. Det är samma jävla tag som sist.

Nu börjar jag bli en aningens less och frustrerad, eller börjar det är jag redan men

nu är det mer än någonsin. Jag önska så mycket att jag kunde slippa att ha ont i

mina fogar, att jag kunde få leva i en normal vardag istället för att gruva mig inför

minsta lilla aktivitet. Jag önskar också att jag kunde få sova en endaste hel natt i

stället för en endaste hel timme. Samt att jag skulle få slippa att gråta av smärta

när det är som ondast. Snälla söta moderjord, övertala bebis att komma ut nu!

Inte nog med att jag ska ha ont och ibland plågas som jag blir extremt trött av

så ska det tjatas och tjatas också. Det började med att jag hade sån stor mage,

säkerligen den största folk ha sett i världshistorien. Vart man än vände sig så fick

man höra (och får fortfarande höra) hur jävla stor man var/är och att det är tvillingar.

Det är roligt att höra, verkligen skit kul, när man har nog med sitt illamående, fogar

och hormoner. Men ser ni nu är det mer tjat om när ungen tänkte komma. Om jag

skulle ha räknat gångerna denna helg folk ha frågat oss om bebis, ja då skulle vi

vara uppe i ex antal!!! Som en never ending story, jag bestämmer icket när ungen

tänker komma det gör den själv punkt slut. Fan vad jag klagar nu för tiden.

Men kommer inte ungen snart så kommer jag gå under, och det är inget skämt!

Planer för dagen?

Inget, diska på sin höjd annars bara försöka sova, inte ha ont och

tycka jävligt mycket synd om mig själv och inte gråta.